Inget inlägg

Har massor att skriva men det blir inget inlägg idag.

Stängt för business på grund av enorm hetta.

(Min hjärna känns som en överjäst svettig ostsmörgås – orkar inte tänka och ska sova på bussen hem istället)

Annonser

Snart halvtid

Nu har det gått två veckor. Fyra veckor återstår. Går nästa två veckor lika fort som de här så är det snart färdigt klart. Över. Och så åker vi direkt till Malaga.. ingen vila, ingen rast, ingen ro..

Jag vet att det är ett lyxproblem men det är faktiskt inte lätt att gå från att vara arbetslös till heltidsanställd.

Jag säger ju alltid att det är som ett heltidsjobb att vara arbetslös – och det är sant, men på en mental nivå. Värre än att vara heltidsanställd på en mental nivå. Eftersom oro över att ha missat något jobb eller att pengarna inte ska räcka till finns där.

På tal om pengar så har jag fortfarande inte fått beslut från Alfakassan.. och nu är mina pengar slut på riktigt. Finns inga skrymslen kvar att plocka ur.

Men i alla fall. Plötsligt en dag så jobbade jag heltid, var hemifrån i tolv timmar och det var 30 grader varmt. Två av de tolv timmarna spenderas på en buss och en halvtimme på cykel – i 30 graders värme.

Ledsen men värmen gör sitt. Jag orkar inte. Jag blir helt utsliten av att vara svettig och varm precis hela tiden.

Men jag får ju vara hemma i tolv timmar, dygnet har ju trots allt 24 timmar. Och som sagt, lyxproblem. Jag har haft det såhär i två veckor. Det finns de som har det såhär hela sitt arbetsliv.

Trots det så ska jag klaga.

Jag sover ju åtta av de tolv timmarna (egentligen så behöver jag sova minst nio timmar, helst tio – men låt oss säga åtta, det är ju ändå ”normalt”). Fyra timmar kvar – massor. Fyrtiofem minuter går åt till morgonen och så kan vi ju låtsas att det bara tar en kvart att förbereda frukost och lunch att ta med. Tre timmar kvar. En timme går åt att laga mat och äta (visst kan Mario laga mat och ha färdigt tills jag kommer hem men vi lever på budget och då är det jag som kan trolla bland fryslådorna). Till sist en halvtimme för en snabbdusch – något annat är inte tänkbart i denna värme. Sen har jag hela en och en halv timme kvar som jag kan göra precis vad jag vill på.

Till exempel umgås med min dotter, gå på toa eller bara sitta i soffan. Gud vad härligt.

Tvätta, städa, vattna blommor, plocka i ordning, söka jobb, fylla i aktivitetsrapporten och tidrapporten, förbereda för resan, hämta pass, hämta linser, handla, laga lunchpåsar – ja, det hinner jag ju under helgen..

Eller inte.

Ni som är borta från hemmet i över tolv timmar – hur gör ni? Hur är det möjligt att leva såhär?

Saken är ju den också att en och en halv timme är marginaltid.. eftersom jag vill sova kanske lite längre än åtta timmar. Det tar inte bara en kvart att förbereda inför morgondagen. Det kan hända något. Estina kanske behöver läggas i en halvtimme eller vi får kanske besök som jag vill prata lite med. Jag kanske duschar i 45 minuter eftersom det var ganska skönt att stå i kallvattnet och jag kostade på mig att raka benen.

Det är en omöjlighet att klämma in livet på helger och fyra timmar per dag.

Sen kanske man kan ha tolv timmars dagar men man pendlar med tåg så att man kan sitta med datorn och fixa grejer under tiden. Man kanske har ett soft jobb som möjliggör att man fixa lite med ärenden under tiden och framför allt kanske man tjänar tillräckligt för att äta ute och slippa hålla på med luncher och frukost hemma plus att man då också har råd att äts ute hemma mer också..

Jag är förbaskat trött på livet utan pengar och hetsjobb några veckor per år.

Återbruk eller vanligt jävla pyssel

Något som irriterar mig gränslöst är den nyfunna fritidssysselsättningen återbruk. Inte saken i sig, att återanvända och använda det man redan har är för mig en självklarhet. Det är det för alla som inte föddes med silversked i mun (dessutom tror jag på att man inte behöver vara arrogant, överlägsen och bortskämd bara för att man fötts med den där skeden). Och det har man alltid gjort, kommer alltid att göra och det är inget nytt.

Och där är ett av de sakerna som irriterar mig. Dels så lanseras det som något nytt och dels som något som måste läras ut. Vilket är som ett slap in the face för oss som sysslar med återbruk helt automatiskt. Att man inte tänkte på att man kan tvätta handdukar och sen skriva en bok om att man sparar pengar på att tvätta handdukarna och använda dem igen istället för att köpa nya…

Det andra är att det återlanseras som något miljövänligt. Som att använda saker man har köpt spar på miljön. Newsflash: det bästa sättet att spara på miljön är att inte köpa så mycket skit till att börja med.

Men det är inte lika upplyst. Nä, det är bättre att köpa hundra böcker på loppis och vika konstverk – det år miljövänligt. Hur miljövänligt det är att köpa allt lim, bling och vackra band att dekorera med förtäljer inte historien.

Det kan hända att jag i min ilska förväxlar återbruk med DIY. Men i slutändan handlar det ändå om samma sak. Att spara på skräp och sen köpa mer produkter för att skapa ännu mer skräp. Jag vill poängtera igen; det bästa vore väl att inte köpa produkterna till att börja med?

Fast man kan ju kanske tycka att halvsmälta plastflaskor att sätta blommor i är särskilt vackert. Och då kan man ju naturligtvis pyssla det och beundra saken sedan. Men kom inte och säg att det är något miljöstörande återbruk. Den gubben går jag inte på.

Sovit på saken

Nu är jag hundra procent säker till vad som gör mig skeptiskt inställd till det här jobbet.

Det är inte jobbet i sig. Jag älskar att träffa människor och höra deras historia och varför de gör vad de gör. Oavsett om det är något som kanske jag tycker är lite flummigt eller alls håller med om så får jag alltid energi av att ha intervjuat dessa människor och hinner nästan skriva klart ett utkast i huvudet innan jag kommit tillbaka till kontoret.

Det är inte heller kollegorna. Tvärtom. De är supergulliga och lär mig massor. De är också inkluderande och jag får vara med i konversationer och på fikapauserna.

Nä, det är det här med pendlingen och den framstående besvikelsen över att behöva lämna arbetsplatsen. Jah orkar inte investera i den känslomässigt, det tär på psyket att hela tiden byta arbetsplats och kollegor.

Då kan man ju undra varför jag bytte från kommunen till den andra tidningen. Helt enkelt på grund av lönen. Jag fick mer lön där… dessutom så var det ju inte helt säkert att jag skulle kunna vara kvar då jag studentjobbade och jag snart inte var student längre.

Kontentan är att jag är förbaske mig trött på att vara arbetslös.

Första dagen på andra veckan

Det kanske är tråkigt att läsa om vad jag har gjort under en specifik dag men jag själv kan sakna det när jag går tillbaka och läser. Vad gjorde jag och hur tänkte jag under just den där dagen – vad har förändrats, hur har jag förändrats? Och så vidare…

Jag ska ärligt säga att jag har blandade känslor inför det här jobbet. Och den stora tveksamheten är pendlingen.

Jag kan inte köra bil, jag skulle somna vid ratten på vägen hem. Det är ett faktum. Jag får inte tillräckligt med sömn och så jobbar jag hela dagar.

Jag pendlade från Billingsfors till Karlstad innan jag flyttade tillbaka. Det var tre timmars bilkörande för fem timmars jobb. Men det funkade eftersom jag kunde sova resten av dagen när jag kom hem och jag jobbade bara fem timmar.

Så jag måste åka kollektivt och då blir det buss. Det går inga tåg hit. Men jag blir så åksjuk och så blir jag ännu tröttare, för att inte tala om värmen. Det kan inte vara normalt att svettas som jag gör för absolut ingenting.

Jag gillar jobbet, det gör jag. Men jag känner också hur jag blir frustrerad och apatisk när jag känner mig låst. Jag har liksom väntat för länge på ett jobb. Inte för att man inte kan lära sig ett nytt jobb efter trettio men jag känner att jag borde ha jobbat åtminstone några år i nått yrke, helst på samma ställe.

Det som är tacksamt är att jag har kollegor som hela tiden uppdaterar mig. Dels så har jag glömt och dels har jag jobbat på en annan tidning som har andra rutiner.

Det är lite gulligt för de är så försiktiga. Säger till mig på det vänligaste sättet så att jag inte ska tro att de tycker att jag är dålig. Jag tar det inte så heller. Det är svårt att veta saker om ingen talat om dem. Och jag vill ju lära mig.

Fördelen med mediabranschen som en bekant sa är att imorgon får man en ny chans om något blir fel.

Men jag har svårt att investera rent känslomässigt. Någonstans där i bakhuvudet vet jag ju att det är slut om fem veckor och jag kommer troligen aldrig att få träffa dessa människor igen.

Fast jag får försöka jobba på det. Man vet ju aldrig – som alltid.

Första jobbveckan gjord

Det är fredag och jag sitter på bussen och svettas… inte bara av värmen utan av en mindre panik då jag råkade kliva på fel buss.

Bussen ska gå tio över fem men gled iväg sex minuter över. Njae, det är väl inte helt okej tänkte jag och tänkte inte mer på förrän tre sekunder senare då vi glider förbi bussen till Karlstad.

Som tur vad hade jag inte hunnit satt på mig bältet eller plocka fram något som är av större besvär att plocka ner. Så jag kastar mig i vild panik fram till chauffören och ber honom släppa av mig. Vilket han gör (snälla busschaufförer är det bästa som finns).

Jag hade ju också tur att Kristinehamnsbussen går fyra minuter innan Karlstadbussen så att de inte for iväg samtidigt.

Men. Första veckan gjord och jag är beyond fredagstrött. Inte nog med att jag inte är van vid att jobba. Att pendla två timmar varje dag tar ut sin rätt också.

Och värmen. Jag klarar den inte. Älskar den. Men klarar den inte. Jag svettas hela tiden. Och inte lite sådär sexigt fuktig. Utan i en strid ström. Pärlor stora som fingernaglar rinner nedför pannan på mig. Det finns inte ett ögonbryn än mindre ögonfransar som kan stoppa dem. Så förutom att all smink rinner bort och håret kan kramas på svett så blir ögonen och linserna tokirriterade på allt salt vatten som rinner till i tid och otid.

Jag är dock väldigt tacksam över att det är ljust ute. Måndagen degades ju bort (typ), sen kom tisdagen och då käkade vi ute med vänner efter fotbollsmatch (jag såg ju inte matchen men kom lagom till maten). Onsdag storhandlade vi och igår tvättade vi. Så jag är helt slut.

Men jobbet då?

Det har varit så kul. Jag älskar detta jobb. Det är varierande och jag träffar så många spännande människor med intressanta berättelser på oväntade ställen.

Men det är ganska drygt att det är så långt dit. Vet inte om jag skulle palla det en längre tid.

Men… vad är jobbet?

Numera så söker jag bara på annonser som erbjuder tjänster jag verkligen vill ha. Det låter kanske som att jag nischat in mig på ett supersmalt område där knappt tjänster finns. Men icke.

Jag är ju faktiskt intresserad av det mesta och vill lära mig om en hel drös med saker.

Men det som är lite problematiskt om de tjänster som finns inom de områden som jag söker inom är att annonserna är så jäkla svåra att tyda.

Ibland har jag lust att börja det personliga brevet med ”verkar vara en superintressant tjänst, ni bockar av massor av begrepp och adjektiv på saker som jag kan, känner till och vill lära mig mer om… men jag fattar ärligt inte vad jobbet går ut på. Alltså rent praktiskt”

Ibland så känns det som att den som skrivit annonsen själv inte vet. Andra gånger känns det som att det nog är jag som inte har koll. Att jag inte vet, att jag inte kan det jag tror att jag kan. Ve och fasa.

Problemet är att de jobb jag söker oftast är så abstrakta att det mest handlar om att veta att man vet utan att tvivla. Tvivlar man så är man körd.

Jag tvivlar. Och har alltid tvivlat. Jag söker hela tiden bekräftelse på att jag kan det jag kan. Och allra helst vill jag bli graderad enligt något slags betygssystem för att vara helt på den säkra sidan.

Men sen så springer jag på någon riktigt kunnig och erfaren jävel som kan betydligt mer än mig.

Då tänker jag att annonserna kanske inte är så abstrakta ändå utan det är jag som inte kan.

Men, läser jag en annons för undersköterska till exempel så är det lika jävla abstrakt där. Det står inget om att man ska åka hem till folk och torka dem i röven. Nej, det står att ”du arbetar med service och personlig omvårdnad i kundens egna hem”

Så någonstans där tänker jag att annonserna bara låter jävla avancerade. Att när det står att man ska kunna jobba i valfritt CMS och publicera innehåll på intranätet. Så handlar det egentligen om att copy paste text från ett mejl in i en ordbehandlare av något slag och sen klicka på send. Och det kan jag ju. Fast jag kan ju inte alla CMS…

Sommarjobb

Ni som följt med, ni som följer mig på Instagram, ni vet ju.

Jag har ju ett jobb… för nu i alla fall.

Ironiskt nog precis mitt drömjobb. Som inte är mitt drömjobb längre.

Och nej, det är inte så att nu när jag jobbat lite som journalist att set inte var som jag tänkt mig och så skyller jag på annat för att jag har ändrat mig. Nä, orsakerna som nämndes i tidigare inlägg stämmer. Det är en del i varför jag inte orkar drömma om det här jobbet längre.

Det kombinerat med att det ska vara så förbaskat svårt att få anställning i det. Kombinerat med en ökad hotbild mot journalister och faktiskt att det snart kommer vara brist på sagda yrkesutövare.

Jag skojar inte. Nu när de inbitna jobbare som började någonstans i tidningarna guldålder börjat lägga sig för den eviga vilan så har tidningsägarnas helt plötsligt vänt sig om och förfaras över det låga deltagandet på journalisthögskolor och att det knappt finns någon som är ung och erfaren. Det finns ju. Men jag tror att vi är många som tröttnat på att jaga efter ett jobb vi aldrig fick och så helt plötsligt klagas det på att det inte finns någon att ge jobbet till.

Men HALLÅ! Jag har ju stått här förbaske mig hela tiden och snällt räckt upp handen och väntat på min tur.

Nu jobbar jag i alla fall på Filipstads tidning och det är precis så kul som jag tycker att det är. Ringa och boka intervjuer, prata med folk, hitta intressanta vinklar, fota och sätta ihop allt på ett presentabelt sätt.

Extra kul är det eftersom jag får jobba i news pilot och ska snart få lära mig white board. Klippa och klistra på ett fancy sätt.

Extra kul är det också eftersom jag får komma med egna idéer (som plockas upp också) och jag känner mig delaktig i skapandet av tidningen.

Det är kul att ha ett jobb och kollegor och det är extra roligt att lära känna den här delen av Värmland.

Allt är extra med där här jobbet och jag är skitnöjd.

Det låter kanske som att jag är sarkastiskt. Det är jag inte. Jag lovar. Det som lyser igenom är en framtida besvikelse över att efter dessa sex veckor så kommer det vara slut och aldrig komma igen.

Som det brukar bli.

Ack A-kassa

Fösta gången jag skrev om A-kassan var här –”A- kassan har ingenting med Arbetsförmedlingen att göra”

Nu vet jag kanske lite mer.. typ

Jag gick i alla fall med i Alfakassan eftersom den är oberoende fack. Det var lika bra just då eftersom jag inte visste vilket fack jag tillhör. Sen gick jag med i unionen (typ förra året) och det blev aldrig av att jag bytte A-kassa.

Yey – nu är jag äntligen med i systemet tänkte jag sen när jag blev arbetslös.

Jag blev ju arbetslös när jag var föräldraledig men valde att sluta vara föräldraledig och arbetslös istället efter fyra månader. Jag är ju en sådär stönig feminist och vill liksom åtminstone försöka dela lika på det även om det kanske alltid inte är så fördelaktigt för mig. Varför vi har stönat och delat upp det redan efter fyra månader berättar jag i ett annat inlägg.

I alla fall. Jag tänkte att eftersom jag numera är innanför det här fantastiska svenska systemet som vi har så kommer allt att ordna sig. Och jag har kämpat i åratal för det här ska jag tala om.

Vanligvis brukar jag dränera sparkontot och leva på skatteåterbäringen och sen få ett sommarjobb och leva supersnålt tills processen kan upprepas.

Och tänk, denna gång trodde jag att jag skulle få slippa detta.

Men icke.

Jag gjorde ansökningen vecka 17.. nu är det vecka 27 och de har ännu inte ens gått igenom min ansökan.

Tre gånger har hyra och räkningar behövts betalats. I mer än två månader har jag har noll i inkomst. Inte olikt andra perioder i mitt liv.

Suck.

När man tror att det typ har löst sig…

Men jag behöver berätta om själva ansökningen. För det hade faktiskt inte spelat någon roll om de hade tittat på min ansökan. Den hade inte gått igenom i vilket fall eftersom det tog mig en evighet att bli klar med allt man ska göra.

De ville ju veta vad jag har gjort sedan 2015. Jag vet knappt vad jag gjort sedan 2015. Men ordningsam som jag är så sparar jag på allt nitiskt och har en stor tjock jobbpärm där jag allt finns. Och jag menar ALLT. Jag har papper från 2012 från arbetsförmedlingen i den pärmen.

Och jag blev mäkta nöjd över mig själv när arbetsintyg och sådant skulle in. För jajjamensan det har jag jagat ihop från vartenda ställe jag någonsin jobbat.

Trodde jag.

Nu har ju jag jobbat en del som konsult. Ni vet när man är extraanställd av ett företag som tar en del av din lön för för att själv kunna betala ut löner till andra som jobbar med att få dig att jobba (typ). Men jag trodde på allvar att om jag frågade efter ett arbetsintyg så skulle jag få det över hela den perioden som jag jobbat för sagda företag.

Haha.

Så var det inte. Så de senaste två månaderna har gått åt att jaga folk för att få tag på artbesintyg som täcker alla konsultuppdrag som jag har haft. Ingen lätt match. Till slut så mejlade jag en hel drös med folk och nästintill hotade mellan raderna att kontakta facket.

Då kommer intyget och en försäkran om att de skapat intyget på arbetsgivarintyg.nu, vilket de inte hade… Men jag fick kopiera och lägga på lådan.

A-kassan behövde också studieintyg, förutom då sex olika arbetsgivarintyg (som borde ha varit tre) och kontrakt för de tillfällen som jag jobbat under tiden. Och tidrapporter för varje vecka

Ja, för ska man söka A-kassa så ska man ju också vara inskriven på arbetsförmedlingen, aktivt söka jobb och vara beredd på att jobba.

Så förutom att söka jobb och jobba som journalist så jobbar jag också som min egen administratör.

Det är ett jobb i sig att vara arbetslös. Fast utan semester, Ob eller dräglig lön (det vill säga – helt utebliven)