Mental förberedelse

Ni vet ju att jag är skoltrött, det har jag redan sagt. Just nu är jag inte i en ”orkar inte”- period och gör ingenting. Absolut ingenting. Allt ligger på hög, från bildredigeringarna på projektwebbplatsen (som jag vill ta tag i) till första inlämningsuppgiften på nya kursen (som jag inte alls är särskilt sugen på) och allt däremellan. Vilket kanske inte är så mycket men just nu känns det helt oöverkomligt.

Så jag försöker börja i andra änden istället.

Jag söker jobb. I slutändan ska ju detta leda till att jag får ett jobb som jag vill ha, som jag trivs med. Det låter så bortskämt att säga ”ett jobb som jag vill ha” men det betyder inte att jag vill ha något typ av glidar-jobb, tvärt om faktiskt. Jag vill ha ett kontorsjobb med deadlines och projekt och problem som måste lösas. Ett sådant där jobb som ingen annan tycks vilja ha (eller är det bara jag som har märkt den uppsjö av människor som vill jobba orgelbundet och absolut under inga omständigheter framför en dator) men jag vill. Jag! Kan inte jag få göra det?

Men jag är bortskämd, det ska jag ändå medge, jag får alltid nys om ett jobb som ligger ute av någon av mina vänner och det är himla bekvämt ska jag säga. Jag brukar scrolla igenom arbetsförmedlingens lista då och då men det är en djungel av att hitta något. Så nu har jag sökt en massa perfekta jobb som skulle passa mig som handen i handsken (och säkerligen i runga slängor hundra människor till)

Jag har också skrivit in mig på arbetsförmedlingen (igen) och jag bävar. Jag bävar inför att gå dit. Nu har jag också kryssat i att jag ska söka A-kassa. Vilket jag vet att det kommer jag troligen få noll hjälp med så jag måste plugga lite innan jag går dit. Och mentalt förbereda mig. Förbereda mig på att jag är inte mer värd än tuggummit nertrampat i asfalten utanför och att jag ska lämna min pojkvän och sova på en parkbänk i Stockholm i sex månader för en praktik på McDonalds, om jag har tur.

Jag orkar inte plugga just nu för jag måste känna att hjulen rullar åt rätt håll. Arbetsförmedlingen är troligen inte rätt håll att gå men jag känner att jag har glömt hur dåligt de fick mig att må och jag hyser något slags hopp och tilltro till att de ska tycka att det är positivt att jag kommer förbi en termin innan examen.

Vi får se hur det går…

Annonser

Nu är jag faktiskt skoltrött

Jag som trodde att jag skulle gå i skolan forever.. Eller, nej, jag kände mig faktiskt färdig då jag fick ut min förra examen. Jag satt på arbetsförmedlingen i Bengtsfors och sa bestämt nej när hon frågade om jag inte funderat på att plugga. Jag hade ju en magister i media och kommunikationsvetenskap. Jag tyckte det kunde räcka, kanske inte långt, en åtminstone räcka.

och please, spare me the ”om du bara hade flyttat till Stockholm så hade du minsann…”, varför då? och varför inte lika gärna där jag vill bo? Det är redan jättemånga som vill bo och trängas i Stockholm, blir det bättre av att jag flyttar dit och trängs med dom? Just nu så vill jag hellre bo och trivas här jag bor och vara med när Karlstad växer.

Men jag fick ju ett extrajobb och med det extrajobbet tänkte jag att, jovisst, det kan väl inte skada med en liiiten examen till. Det går j fort. Och det gjorde det.

Extrajobbet har jag inte kvar och ytterligare två har jag lyckats avverka (och är på mitt tredje) men om ett år har jag en examen till och då, då ska jag väl få ett jobb som jag kan ha längre än två år? Jag tycker ändå inte att jag har så himla stora krav på ett jobb, jag vill trivas, känna mig nödvändig. Framförallt vill jag vara eller åtminstone kunna bli tillsvidareanställd.

Men ibland så tror jag att jag saknar en vital del för att kunna jobba i den bransch som jag gärna vill jobba i. Eller typ få jobb över huvudtaget.

Jag har lite problem med att ta mig själv och andra på för stort allvar. Jag menar… alltså, ja, vad menar jag.

Till exempel så följer jag någon slags organiserings drottning på Instagram. Varför? Jo, för att jag är en sucker för organisering och när vi bodde på 38 kvadratmeter (ja, vi!) så var organisering ganska viktigt för att kunna leva. Och hon skulle ju ha så himla många och smarta tips, precis kommit ut med en ny bok och har typ en ziljon följare som alla kan intyga hur fantastiskt duktig och smart denna människa är på att organisera. Så långt allt bra, och självklart är det underbart med beröm och positiv feedback (ibland kan det ju vara det som är själva grejjen). Men så tittade jag på hennes tips. Det var inte dåligt. Inte alls. Men det var inte himlastormande bra heller och det mesta handlade inte riktigt om organisering för de som inte har plats utan mer organisering för de som har alldeles för mycket saker. Men inget av det spelar egentligen någon roll. Utan det är när hon pratar om varför organisering av hemmet är så viktigt på bokmässan som jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till det hela.

Är inte det att ta sig själv och hela grejjen lite på för stort allvar? Eller är det bara jag som inte skulle kunna hålla ett straight face och prata om hur organisering av mitt hem har skakat grundvalarna för sättet jag lever på?

Jag orkar inte.

Och varför bryr jag mig om det här?

För att jag är skoltrött och orkar inte skriva en till projektrapport om någonting som jag har hittat på och måste ta på alltför stort allvar.

De vill veta vad jag tycker om att inte bli anställd på deras företag?!

Ibland slår jobbsökandet alla rekord i hur man får behandla människor. Jag har ju berättat förr om min vän som skulle sova på en parkbänk i Stockholm. Föreslaget av en handläggaren på arbetsförmedlingen. Jag har också berättat att jag inte trodde på det när hon berättade, det kan ju inte vara möjligt. Det finns väl ingen som skulle föreslå något sådan och mena allvar. Jag lever ju inte i det där naiva töcknet längre och numera tror jag villkorslöst på allt som alla berätta om situationer man kan hamna i som arbetssökande. 

Vi vet ju att det finns två typer av människor, de som tror att det är lätt att söka jobb och de som vet att det inte är det. 

Men man kan ju snacka skit om fler än arbetsförmedlingen. 

Jag sökte jobb som försäljare på Telenor för några månader sedan. Naturligtvis så hade de ett formulär där man ska fylla i allt, alla anställningar, alla utbildningar, alla språk, alla andra kompetenser och fan och hans moster. En bild är obligatorisk och ett personligt brev likaså. 

Jag får sen ett brev att jag är uttagen i första urvalsgruppen och ska få svara på tre arbetspsykologiska tester som tar cirka 40 minuter. 

Sedan så lyckades jag väll inte så bra på testet (jag får också ett genererat svar på testerna där de varit vänliga att bena ut för mig vad jag behöver jobba på, enligt en algoritm, då) eftersom jag inte får jobbet. 

Men det är smällar man får ta, man kan inte få alla jobb och jag fick ju i alla fall svar. Man får vara nöjd med det lilla. 

Tänkte jag. 

Två månader senare får jag ett mejl om att jag ska svara på någon jävla enkät om vad jag tyckte om att söka jobb hos dem. Det ska bara ta en minut, mina synpunkter är viktiga för dem och de tackar för min tid. 

Jag tor inte att det är sant. Vilken fräckhet. Jag kanske ska ringa upp mitt ex och fråga om vad han tyckte om vårt uppbrott. Hans synpunkter är viktiga för mig och jag kan ju alltid tacka för hans tid. Vem gör något dylikt? Vilket pucko kom fram till att detta är en super idé. 

De har säkert en massa statistik om hur det har förändrat hela deras process och yadayada men ärligt talat. Är det okej att be folk om sådant utan någon form av kompensation?

Nej, det är inte okej. Bara för att jag är arbetslös betyder inte det att jag står till alla arbetsgivares förfogade att hålla på med gratisjobb närhelst de önskar. 

Men en minut är väl inte så mycket att gnälla över. Nä, men då har jag ju redan spenderat minst fyrtio minuter på deras tester plus tiden jag la ner på själva ansökan (jag har ju en cv som jag lagt ner massor med tid på men den dög ju inte så jag fick ju avsätta specifik tid för cv:et för just där här ansökan). 

En butikschef på lönenivå 3 tjänar ca 50 000. Om jag utgår ifrån att det baseras på 40-timmarsvecka så får den personen fem kronor i minuten. 

En butikschef på telenor är värd fem kronor för sin minut, men jag som söker arbete hos dem är inte värd ett öre för samma minut. Trots att det jag bidrar kanske är lika värdefullt. 

Look who’s back (det är jag, jag är tillbaka)

Den största mänskliga kontakt som jag får under dagarna är den med Facebook. Det gör inte underverk för min syn på mänskligheten.

Jag har också insett att jag har enorma koncentrationssvårigheter. Så fort det blir lite motigt och jag måste tänka till så gör jag per automatik något annat och inser inte att jag lämnat min ursprungliga uppgift till förmån för att söka brottsstatistik i Bengtsfors, förrän en timme senare.

Till mitt försvar så får jag ändå säga att jag har en webbplats att göra, en projektrapport, en trycksak, två javascript inlämningar, php och komplettering på en metodpaper. Det är inte oöverkomligt, men det kräver lite planering, vilja och framförallt koncentration.

Varför sitter jag och kollar på brottsstatistik i Bengtsfors. Jag bli irriterad när journalister på lokaltidningen uppviglar medborgarna med känsloargument baserat på vad medborgarna själva anser och journalistens egna agenda istället för att gotta ner sig i fakta och statistik (och typ historia). Så jag började kolla lite brottsstatistik från Brå och läsa om polisens historia. Av det absolut pyttelilla som jag kollade så har anmälningar av brott marginellt minskat sedan 2010. Men medborgare ”känner” att det har ökat så då har det väl det… Sen så har inte polisen varit kommunal sedan 50-talet, och varför det beslutades att polisen ska styras på länsnivå istället, låter jag vara osagt, så långt kom jag inte innan jag insåg att det är ju ingen idé att försöka skriva något underbyggt med fakta. Går det en kille i turban i centrala Bengtsfors så har ju brottsstatistiken helt klart och tydligt gått uppåt, det ser man ju (sen att killen i turban är en förvirrad turist från Indien har inte med saken att göra).

Så jag återvänder till webbplatsen.

Sen hittar jag mig själv tittades på kommentarer angående byggandet av en moské i Karlstad. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det går liksom inte att möta vissa argument med argument, utan man måste börja på någon slags lågstadienivå och förklara big bang och allt som har hänt sedan dess. Det är för det mesta inte ens argument. Argument är ju som bekant en serie av påståenden för eller emot någonting. Att i panik kasta ur sig känslor som baseras på förutfattade meningar personen i fråga har läst på internet, vet jag inte om jag vill kalla varken för argument eller ens ett påstående. Det är lite som när barn hänger sig gråtande från godishyllan när de inte får som de vill. Jag blir ju naturligtvis sugen på att ge mig i hän i diskussionen och se om jag kan kvalificera mig som ett riktigt nasty hat-troll. Men jag inser att jag lovat mig själv att bara vara jobbig mot de som tillsynes har samma åsikter som jag eller som jag bryr mig om (typ).

Så jag återvänder till webbplatsen.

Sen läser jag en artikel i lokaltidningen och undrar varför inte jag kan bli anställd som journalist. Ifrågasätter allt jag kan, tycker inte jag förtjänar att plugga igen. Funderar på att ge upp.

Söker lite jobb.

Fast idag så började jag med bloggandet igen. Det har tagit minst tjugo minuter att skriva detta men jag tror att all text som jag har i huvudet kan vara orsaken till mina koncentrationssvårigheter. Jag skrev ju dagbok väldigt länge i mitt liv, tills jag började blogga faktisk. Jag tror att skrivandet hjälper mig att koncentrera. Bara skriva. Skriva det jag har i huvudet, det jag tänker på och det jag läser om.

Så nu ni, nu blir det ändring. Nu ska jag börja skriva igen. För min egen skull, för att få tillbaka koncentrationen.

Men vad är det här?!

Jag har aldrig tid.

Ändå har jag massor med tid att titta på gamla Seinfeld avsnitt som jag redan sett hundra gånger (troligen faktiskt bokstavligt talat hundra gånger). Till mitt försvar vill jag ändå säga att allt är en process. Det är inte bara att göra det som jag måste göra, jo vissa saker, men de dras med och blir liksom svåra att göra de med.

Jag vet inte varför jag är sådan här. Men jag känner att jag hela tiden måste försvara mig. Min pojkvän brukar fråga vem jag försvarar mig till. Jag vet inte. Men jag måste försvara mig. Jag menar, hur förbaskat svårt ska det vara att få någonting gjort.

En person som jag beundrar och som får massor med saker gjorde hela tiden är Erika Bergqvist. Vi har lärt känna varandra eftersom vi en tid befann oss i exakt samma situation, med exakt samma känsla och med exakt samma ambition. Fast hon har på något märkligt sätt lyckas ta sig ur det där som vi hade gemensamt.

Men jag pluggar. Snart ska jag vara ut det jag med. SNART. JAG LOVAR! (fast, vem försvarar jag mig mot nu igen?)

I alla fall så har Erika en fantastisk blogg som jag har fått göra ett gästinlägg på. Det är lite melankoliskt, mycket jag och med en bild som poängterar allvaret i saken. inlägget hittar du här: Arbetslöshetens förbannelse (written by yours truly)

LÄS FÖR GUDS SKULL!!

10 vanligaste orden på svenska CV:n

Sveriges radio publicerade den 22 januari en artikel med de vanligaste orden som finns med på ett CV.

Jag tänkte gå igenom de som jag brukar använda och varför.

1. Ledarskap
Aldrig använt. Eftersom jag aldrig har haft en ledarposition så vill jag heller inte påstå att jag kan ledarskap.

2. Driven
Har jag börjat använda nu det senaste året. Och har också varit ett ord jag märkt att andra fått jobb på. Jag är ju faktiskt driven. Varför får man inte använda det ordet?

3. Kreativ
Skojar dom? Klart jag använder detta ord, men eftersom jag är kreativ så har jag också förmågan att skriva ut att jag är kreativ utan att använda ordet kreativ.

4. Strategisk
Jag vet inte ens vad man skulle mena med det ord. Det går bort. Aldrig använt mig av.

5. Passionerad
Har jag nog använt någon gång, men skämts direkt efteråt. Vaddå passionerad? Det känns lite överdrivet. Jag skriver mycket heller att jag brinner för något eller att något engagerar mig.

6. Betydande erfarenhet
Töntigt. Vad betyder det ens? Vad är då icke- betydande erfarenhet?

7. Ansvarsfull
Vad ska man annars skriva? Att man inte är ansvarsfull?

8. Motiverad
Suck. Ja, precis som med ansvarsfull så använder jag motiverad väldigt ofta.

9. Positiv
”Nä, jag är negativ, bitter och sur och jag vill inte alls ha ett jobb”

10. Bred erfarenhet
Jag hänvisar till punkt 6 och blir smärtsamt medveten om att inget av det jag någonsin gjort spelar någon som helst roll.

Orden  kreativ, strategisk och ansvarsfull är tydligen bra då man kan vara konkret kring dessa ord och ge exempel på varför man beskriver sig på så sätt.

Oavsett så får just sådana här listor mitt ansikte att skrynklas ihop helt. De är liksom skrivna utifrån att ett CV skrivs på helt lösa grunder och att vi bara råkar använda samma ord eftersom vi tycker att vi framstår som bra (underförstått att vi egentligen inte är det). Orsaken till att sådana här ord, och speciellt ord som sammankopplas med erfarenhet, används är för att arbetsgivaren använder sådana ord. Man kan tro att de alla letar efter samma (inte likadan) person.

Som arbetslös ligger man i händerna på arbetsgivarna som skriver annonserna och man vänder ut och in på sig själv för att matcha sig själv till annonsen. För även om man har kompetensen och man är en genuint trevlig människa så är inte det nog, man ska ha mångårig/ bred/ betydande erfarenhet, man ska vara motiverad, ansvarsfull och driven. Man ska vara en positiv supermänniska som kan vara strategiskt kreativ i sitt ledarskap.

Jag har alltid lyssnat på sådana här listor och tänkt att jag ska sticka ut och inte använda mig av ord som står i annonsen (de är alltid, utan undantag, floskler). Men de ansökningarna får jag inte ens svar på. Nu gör jag tvärtom, jag skriver i stort sett av annonsen i mitt personliga brev och min kompetens är djup och min arbetslivserfarenhet är bredare än yo’mama.

Det går så sjukt mycket bättre.

 

 

 

Det är enklare att ljuga i skrift

Nu senast så sökte jag en komunikatörsjobb i Kil. Jag gick verkligen all- in och skrev cv och personligt brev tidigt så att jag kunde skicka in det för granskning först. Dessutom så ringde jag och ställde två frågor:

  1. Hur viktigt är det med yrkeserfarenhet?
  2. Ska jag skicka med referenser direkt?

Jag har även en tredje fråga i tanken (Vilka program använder ni er av?) men då det stod väldigt tydligt i annonsen exakt vilka man skulle jobba med så kändes det lite väl överdrivet att fråga.

Jag tycker inte om att ringa på annonser. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att ringa, jag kan ringa vem som helst, inga problem. Min tvekan är istället moralisk. Jag vet att det är cirka hundra personer som söker till varje annons som jag söker, tänk om alla de skulle ringa? Jag ringer eftersom jag har blivit tillsagd att det ska hjälpa, att personen ifråga ska få en röst till namnet och ansökningen och på så sätt minnas bättre vem man är. Jag vet inte vem som sa det eller vart jag har läst det, det är alldeles för länge sedan. Dessutom så tycker jag att oftast så får man ju veta allt i annonsen, varför ska man ringa och tjata ytterligare, som om man inte är läskunnig.

Men jag ringde. Och som väntat lät han lite irriterad.

Jag fick svar på granskningen en dag efter att jag skickat in ansökningen. Den kan ta fem dagar, den tog fyra dagar… Jag tog väl alldeles för lång tid på mig att skriva ansökningen.

Men, granskningen var väldigt positiv angående CV:et, det var tydligt och bra, det enda var att jag den blev tre sidor istället för två (då språk- och datakompetenser hamnade på en tredje sida). Det var mer kommentarer på det personliga brevet. Jag hade inte formulerat varför jag vill jobba på just Kils kommun.

Ärligt talat, så vet jag inte.

Hur vet man sådant? Och hur formulerar man ens varför? Man kan ju inte skriva att jag vill jobba på en kommun för jag tycker det är ashäftigt. Nä, man ska nog lyfta fram kvalitéer på arbetsplatsen som kan komma till nytta för ens egen personliga utveckling och kompetens, sen så ska man ju punktvis lyfta fram hur just mina fantastiska kvalitéer kommer att komma till nytta på arbetsplatsen. Hur just jag och just den arbetsplatsen kommer att för evigt leva i en symbios och ingen av oss kan klara sig utan den andra. Jag föddes för att jobba just där.

Jag skäms över att jag har skrivit personliga brev som utgår från just det.

Enligt konstens alla regler så ringde jag även efter sista ansökningsdatum och frågade diplomatiskt om han fått in min ansökan och hur processen kommer att se ut i fortsättningen. Detta var kanske en tisdag. Jag vill till svar att han skulle gå igenom högen med 85 stycken ansökningar och att han kommer att ge besked följande vecka. Innan vi la på tog han mitt namn.

Även fast jag vet bättre så kan jag inte hjälpa att bli hoppfull. Inte hoppfull för att få jobbet, utan hoppfull för en intervju. Tänk att få komma på en intervju. Bara en sån sak.

Två dagar senare får jag ett mejl om att de gått vidare med andra kandidater men att jag var med långt i processen.

?! Hur kan jag ha varit med långt i processen om han sa att svar skulle skickas ut följande vecka och jag fick svar redan efter två dagar?! Det låter mer som att han kollade på min ansökan efter att vi lagt på, bestämt sig för att det här är inget att ha och lagt mig i högen för de som får det första ”tyvärr”- mejlet. Jag kan liksom ta att jag inte kom till intervju, det var ju trots allt 85 sökande så varför skulle jag vara bland de bästa. Men varför ljuga?!

Jag har full förståelse för att det är jobbigt att gå igenom 85 ansökningar och behöva välja ut ett fåtal att prata med. Däremot verkar ingen arbetsgivare ha någon som helst förståelse hur det är att inte bli vald.

Jag bryr mig bara om mig själv

Jobbet på Teneriffa som servitris var tveklöst det tyngsta jag någonsin haft. Tungt både i fysisk och psykisk bemärkelse.

Jag jobbade i restaurangen på ett spanskt hotell. Under vintersäsongen var de allra flesta besökarna från norden och länge var jag den enda svensktalande i restaurangen. I receptionen fanns det en till svensk-talande och jag kan tänka mig att hon fick nog utstå långt mycket mer än mig. Hotellet var inte särskilt bra, inte egentligen. Men jag tror att det är billigt, och man får som bekant nästan alltid vad man betalar för. Det var ett all-inclusive hotell där mat och dryck ingick i priset. Jag jobbade frukost, lunch och middag och all tid däremellan (fast inte alltid, jag hade ett schema som alternerade tiderna).

En gång fick jag stå till svars för att vädret inte var bra. Jag fick påtala för vuxna människor att det faktiskt var vinter, att vi fortfarande befann oss på norra halvklotet. Man kan tänka att de skojade, det gjorde jag med, och skrattade till först. De svarade surt att det hade varit nästan sommar förra gången de varit på hotellet.

Jag har några till av den typen av historier, sura människor som bestämt sig för att vara sura och missnöjda snarare än sur av en orsak.

Men det tunga, det psykiskt tunga, var när jag inte kunde finnas till för de gäster som faktiskt behövde någon som kunde prata svenska och försöka kommunicera med övrig personal.

Vi var underbemannade. Jag ensam slet en hel lunch med att plocka tallrikar från säkert hundra gäster. Restaurangen serverade buffé och av hälsoskäl ska man ta en ny tallrik varje gång man tar från buffén, det blir en del tallrikar. En halvtimme efter lunch höll jag fortfarande på att plocka tallrikar och en av direktörerna kom ner och undrade vad jag höll på med. Då jag inte riktigt hade tid att fjäska för ledningen pekade jag med hakan på de högar med tallrikar som stod på i stort sett varje bord, jag talade om för honom att han kunde se sig omkring så skulle frågan besvara sig själv. Direktörn tittade på mig, tittade runt i restaurangen och kavlade upp ärmarna. När jag berättade om händelsen för en kollega trodde hon inte sina öron. Jag slet som ett djur och svetten rann ofta, jag lever i någon slags illusion att det lönar sig att jobba hårt.

Från ingenstans fick vi tillsägelse att ingen fick sitta utomhus under middagen, alla gäster skulle hållas inne. Så att vi kunde hålla koll på dem och för att ingen skulle känna sig bortglömd. Under middagen så vad det all-inclusive, halvpension och övriga gäster, så ibland skulle någon betala och ibland inte. Vid varje middag var det en av oss som hade kassaansvar, det var den som skulle ha koll. Jag såg till att aldrig vara den personen, då det innebar oerhört mycket drama och även en kollega som ihärdigt försökte förstöra för den ansvariga, skulle tro att denne var avundsjuk.

Vid en middag var det fullt, det fanns inte en stol ledig och vi var fem servitörer som sprang om varandra för att vara till lags för alla. Då jag var den enda svensktalande var det många som drog i mig. De fick inte sin dryck, det stod kvar tallrikar på deras bord, de fick inte plats, varför fick de inte gå ut, de andra servitörerna var dumma i huvudet, vädret var dåligt, alla var otrevliga, vinet var för kallt, maten för dålig, varför fanns det ingen kokt potatis. Tillslut så orkade jag inte lyssna på dem och jag ignorerade totalt en tjej som drog i mig flera gånger. Jag hade inte tid, jag var tvungen att plocka tallrikar, hämta dryck, fylla på med rena tallrikar, rena bestick, tvätta glas, byta öltunna och försöka klura ut om de som endast pratade finska var all-inclusive eller halvpension. Efter ett litet tag så ser jag en man mitt i restaurangen som är helt vit, tjejen bredvid mig piper fram ”det är min pappa”. Jag tar mig dit och mannen i fråga har epelepsi och håller på att få ett anfall eftersom det är så många människor runt om honom och det är varmt, kvavt och lysrörsbelysning. Jag får helt panik, tjejen har försökt få min uppmärksamhet hur länge som helst och jag har ingen aning om hur man hanterar en sådan situation. De övriga i familjen garanterar mig att allt är bra, lite vatten bara så kommer allt bli bra. Jag säger att de får naturligtvis sitta utomhus, det är inget problem. De säger att det inte är något problem men tjejen tittar mig rakt in i ögonen och frågar varför jag inte brydde mig om henne, varför jag inte bryr mig om att hennes pappa är sjuk.

Det var fruktansvärt.

Arbetslös – IGEN! (Alltså, allvarligt)

På ett sätt är det tur att jag är världens absolut segaste person, det här med att bara göra något och så är det färdigt sen, det ligger inte för mig. Tro mig, jag har försökt… Jag skriver listor, jag sprätter ur sängen klockan sju och vart jag än går och vad jag än gör så har jag något i händerna som ska omlokaliseras, slängas eller bara göras färdigt. Det brukar gå kanske i en vecka, sen kraschlandar jag och måste stirra på teven i minst två dagar för att hitta tillbaka till mig själv.

Nu tror jag att jag har hittat min rytm, jag gör lite här och lite där och försöker trivas med känslan att aldrig riktigt göra tillräckligt (en känsla jag alltid haft ändå, oavsett hur mycket jag gör, så varför kämpa emot).

Bloggen har varit en sådan grej, jag har tänkt minst två gånger att ”varför ska jag ha en blogg, jag är ju faktiskt inte arbetslös” och tiotusentals gånger ”varför har jag den där bloggen, ingen arbetsgivare vill anställa någon som är sur”, så jag har tänkt att gör om den eller ta bort den men liksom aldrig kommit till skott. Och det är ju tur, för oavsett vad så hamnar jag ju här igen. Arbetslös.

Denna gång så har jag i alla fall betalat till Alfa-kassan i över ett år och borde väl egentligen kunna få ersättning. Men då är det ju det lilla problemet med att jag pluggar, jag är ju student, så då är jag ju tekniskt sett inte arbetslös även om jag inte har någon inkomst över huvud taget (den förra utbildningen, sucked CSN dry, kan man säga, åtminstone det jag är berättigad till). Och eftersom jag pluggar har jag heller egentligen inte tid till att hålla på och tjafsa med arbetsförmedlingen om varför just jag är tillräckligt fin för att bo i Karlstad.

Orkar. Inte. Försvara. Mig. Mer.

Alla har alltid så fina anledningar till att alla andra ska flytta på sig utom just dem.

Min pojkvän har jobb på Evry och har precis börjat på SFI så vi kan verkligen inte flytta någon annanstans just nu.

HA! Nu har jag också det!

Känns förvisso sisådär att behöva luta sig mot sin pojkvän men absolut ingen av mina andra anledningar har ju liksom varit tillräckliga.

  • Min familj bor nära
  • Jag gillar Karlstad
  • Mina kompisar bor här
  • Jag har bott i tillräckligt i små, unkna lägenheter
  • Jag vill bo, jobba och leva i eller runt om Karlstad

Även om jag känner för att gömma mig på toaletten, täcka för dörrspringan och ha en panikångestattack så orkar jag inte. Det känns mest som att jag inte vet om jag ska skratta eller panikångestattackgråta längre. DET. ÄR. SÅ. TYPISKT.

I alla fall, mitt senaste alldeles perfekta jobb avslutades eftersom företaget valde att lägga ner kontoret. Så jag och cirka trettio personer får stirra arbetslösheten i vitögat och säga:

”Det löser sig, det gör det alltid”

En seriös text är en välskriven text

När jag gick i gymnasiet så spände min lärare ögonen i mig och sa att om jag vill att mina argument ska tas seriöst så måste jag sluta svära. Jag svor ganska mycket, ganska harmlösa svordomar kan tilläggas men tillräckligt för att mina argument skulle falla platt till marken då svordomar på något sätt suger allvaret ur vilket argument som helst. Måste man svära för att få ur sig sina argument verkar de inte särskilt genomtänkta.

Det tog nog ett tag innan jag slutade använda svordomar som en självklar del i mina åsikter. Det tog ett tag innan jag lyckades få ihop ett seriöst och genomtänkt språk överhuvudtaget. En av mina lärare på universitetet nämnde i ett rekommendationsbrev att jag var en av dem som verkligen hade fått kämpa med det akademiska språket då det inte föll mig naturligt.

Tro fan det, ingen av mina föräldrar har pluggat på någon högre nivå och då jag växte upp i en bruksort bidrog inte direkt uppväxt miljön till något mer belevat språk heller.

Men det gick och idag när jag läser igenom saker som jag har skrivit så slår det mig att jag faktiskt tycker att jag låter ganska smart eller åtminstone att mina argument låter genomtänkta (då inte bloggen utan faktiska inlämningsuppgifter på universitetsnivå).

Hur som helst, det är inte bara jag som kämpar med detta utan det verkar vara ett vida spritt problem. Speciellt i tider med sociala medier då det skrivna språket har blivit viktigare än någonsin. Det finns några förhållningsregler att tänka på när man vill att ens argument ska tas seriöst och låta genomtänkta.

– Inga svordomar
– Undvik komplicerade ord du inte vet vad de betyder.
– Rättstavning

När de två sistnämnda inte följs samtidigt blir resultatet synnerligen katastrofalt. Man kan inte stava fel på ”verka” och sen använda sig av ord som ”kontraproduktivt”, skriver man värka så antyder det att man faktiskt inte vet vad kontraproduktivt betyder.

Missförstå mig inte, man måste inte veta vad kontraproduktivt betyder, det är inte det som är grejen. Ett argument är inte genomtänkt bara för att det innehåller komplicerade ord.

En annan sak är vad det handlar om, en dåligt skriven status om vad du gjorde på förmiddagen är på sin höjd ett störningsmoment, däremot en åsikt, en uppmaning, ett diskussionsinlägg på Facebook som är dåligt skriven är en annan.

Om man är tillräcklig engagerad för att skriva något som andra ska sprida och hålla med om på Facebook så borde man också vara tillräckligt engagerad för att göra en stavningskontroll.

Jag har slutat att ta dåligt skrivna texter på allvar på Facebook. Så om du vill påverka mig, skriv till att börja med korrekt.