En klapp på magen?

När jag berättade att jag var gravid, innan det syntes så fick jag höra att när magen kommer så kommer också ofrivilliga händer och åsikter om min mage.

Jag har själv gjort det, träffat någon som är gravid och helt ofrivilligt sträckt fram handen och klappat på magen. Och skämts ungefär samtidigt som jag ser min egen han sträcka sig fram. Jag tycker själv att det är ett otyg, det finns ingen anledning till att jag skulle klappa personen på magen annars, så varför ska jag göra det när personen är gravid. Som om magen är en egen entitet som gärna tar emot tafsande händer.

Jag fick också veta att många skulle ha åsikter, åsikter om kön (oavsett om jag skulle veta det eller inte) och åsikter om precis allt annat.

Men vet ni vad? Inget av det har hänt mig. Jag har inte haft en enda obehörig tallande hand och inte en enda åsikt om varken det ena eller det andra. Naturligtvis har jag fått frågor och kommentarer men de har varit av den neutrala sorten som ”åh, vad roligt” och ”när ska den komma?” I övrigt är det ingen främling som varken bryr sig eller lägger märke till det och de flesta jag träffar brukar inte ens säga något innan jag gör det.

Och det känns fantastiskt. Visst, mindre kul när bussen tvärbromsar så att jag nästan ramlar, men det är å andra sidan alltid mindre kul. Oftast så tänker man på saker som stressar men det här är en sak som inte stressar, och det är så skönt att det finns några av dem också.

Orsaken till att jag tänkte på det var för att jag häromdagen för första gången fick en åsikt om vilket kön det är baserat på hur min mage ser ut. Jag fick också en obehörig hand på axeln vid två tillfällen som jag inte kände var jättemysigt. Och då slog det mig, att det var första gången det hände. Jag tog avstånd för jag ville inte ha den där handen på magen när vi började prata om den och konversationen var över snabbt.

Jag vet inte varför jag har skonats, jag träffar ju en del människor och rör mig ute bland folk men jag kanske inte är approachable på det sättet.

Och jag ber om ursäkt till alla vars magar jag tafsat på. Det var inte meningen, det var ett ofrivilligt nervöst ticks och jag ska göra mitt allra bästa för att inte upprepa det.

Annonser

Berätta något positivt!

Jag är egentligen och faktiskt en väldigt glad och positiv person. Det kan vara svårt att tro det eftersom en av mina favorithobbies är att irritera mig på folk och att vara passivt aggressivt sarkastisk. Typ arga lappar är ju det bästa som finns. Sen så har jag också en tendens att vilja diskutera allvarliga och seriösa saker i vårt samhälle och då uppfattas man ju gärna som både en tråkmåns och fröken negativ.

Men jag tror inte på det. Jag tror istället att det är tvärtom, att den som klarar av att omfamna att jävelskap och skit som finns genom att hitta ett sätt att skratta är den som egentligen är den som är positiv och glad. Resten lever i någon slags förnekelse. Jag tror också att sarkasm är något slags intelligent test, där den som aldrig förstår helt enkelt inte utvecklat sin hjärna till sin fulla potential. Men det är nog ett annat ämne.

Just nu däremot. Jag känner att jag haft en beskärd del av motgångar. Jag vill inte påstå att jag varken har det dåligt eller värst. Jag har det faktiskt fantastiskt bra. Jag bor trots allt precis där jag vill, med den jag vill. Vi väntar vårt första barn och vi har massor med familj och vänner runt oss. Men nevertheless har jag haft motgångar. Jobb som gett mig panikångest, jobb som tackat för sig och flyttat, jobb som inte leder någonstans och jobb som säger tack men nej tack. Dessutom så försöker jag ändå bevisa för mig själv att jag kan det här med media genom ytterligare en examen och misslyckas fatalt.

Värst är att jag har börjat lova saker och sen inte fullfölja det. Det är den största motgången för sådan vill jag inte vara.

Jag känner mig inte särskilt positiv just nu utan är både trött och arg på världen som tycks tro att jag bara vill slacka omkring utan kompetens för något.

Så berätta något kul och positivt som händer i era liv? För om det går dåligt för mig så måste det ju i alla fall gå bra för några av er, så att det åtminstone finns någon jävla balans.

Värre än krogen efter löning

När blev sjukhuset mer populärt än krogen en lönehelg? Det är fullkomligt packad av fyrtiotalister som ska visa upp sina senaste vrålåk. Korridorerna fylls av permobiler, rullatorer och allsköns kryckor, gamlingarna idag är så utrustade att självaste Robocop rodnar av avundsjuka.

De senaste två gångerna jag varit på sjukhuset har det varit omöjligt att hitta parkering och en ren hinderbana att ta sig fram.

Värst är de som känner att hela samhället är skyldiga att vika undan för deras framfart och en stackars gravid som vaggar fram får snällt flytta på sig. Jag råkar ju bara vara 33 år och arbetslös, vad ska jag starta familj för. Jag borde väl vänta, tills guds skönaste generation fått sin del av kakan.

Låter det orättvist med lite äldreförakt som gränsar till åldersdiskriminering. Ja. Men jag har svårt för en generation som vägrar gå i pension samtidigt som de är fattigpensionärer.

Det klagas på att ingen vill ta tillvara på deras erfarenhet och visdom. Men är det inte dags att de för den vidare, var inte tanken att anställa yngre personer och lära dem? Inte för fyrtiotalisterna, de är still going strong och den yngre generationen får vänta. Jag är ju bara 33, jag har ju hela livet på mig att skaffa mig erfarenhet och familj.

Saker jag bävar för

Varje gång vi är hos barnmorskan så frågar hon om mina tankar inför förlossningen.

Första gången hon frågade var första gången jag tänkte på det. Sen tänkte jag inte på det. Senaste gången hon frågade, kände jag att det är något fel på mig som inte tänker på det. Eftersom hon hela tiden undrar så måste det ju vara något alldeles förfärligt.

Med andra ord så måste jag vara helt galen som inte har galen ångest inför det hela.

Jag har ångest för det mesta och den tar sig bisarra pinsamma uttryck som jag inte är särskilt stolt över. Men jag har inte haft någon ångest över förlossningen men nu känner jag att jag kanske borde tvinga fram lite ångest över den ändå. För att ha lite normal ångest, så att säga.

Det känns ju onödigt att skapa ångest för sig själv men nu verkar det ju väldigt viktigt att jag har ångest över förlossningen.

Det som jag däremot har ångest för:

  • Behöva gå till arbetsförmedlingen
  • Skriva jobbansökningar
  • Gå på jobbintervjuer
  • Inte få några pengar av varken försäkringskassan eller A-kassan

Men det är nog bättre att jag har ångest över något som dels sköter sig själv och som kommer ha ett flertal experter kring sig…

Ännu mer förvirring

Det blev inget inlägg i fredags, jag visste inte riktigt i vilken ände jag skulle börja och lät bli

Helgen har därför spenderats sittandes i soffan utan att göra någonting alls. Jag hatar när det blir så.

De senaste veckorna har varit lite av en känslomässig berg-och-dalbana men jag har också känt absolut ingenting, bara less och inte alls överraskad över att det inte riktigt går som det ska. Att jag konstant tar fel beslut och hela tiden hamnar tillbaka på ruta ett.

Så.. vad hände… Min chef var inte jättenöjd över att jag helt sonika bara antog att min provanställning inte skulle fortsätta. Att jag utan följdfrågor accepterade att det inte blir något mer. Varpå hon förtydligade att min provanställning inte blir förlängd av exakt de orsaker som beskrivits i mejlet där jag drog förhastade slutsatser.

Förhastade slutsatser? Kan de vara förhastade om de visar sig stämma?

Men jag förstår att jag trampat på något ömt och bad så mycket om ursäkt. Det är ju i alla fall fint att jag redan nu vet att det är kört.

Den goda nyheten däremot är att beslutet från försäkringskassan kom och de kommer att basera min föräldraledigheten på den månadslönen jag har nu. Fast jag vet inte om det kan komma att ändras…

En känslomässig berg-och-dalbana

Hur var det nu igen? Går min provanställning över till tillsvidaretjänst eller inte?

Alla svar som innehåller orden, tyvärr och vi håller kontakten betyder för mig ett avslut. Det blir inte mer än så här.

Men är det verkligen så?

Då anledningen tycktes (för mig) märklig tog jag kontakt med facket. Efter lite mejlande ringde de upp varpå jag läste upp mejlet som jag tyckte gav ganska klara besked.

Vilket det inte gjorde. Jag vet alltså egentligen fortfarande ingenting.

Jag är just nu provanställd, that’s it. No more, no less. Fast med en viss antydan till att det troligen inte blir förlängt.

Jag vet inte vad det innebär.

När livlinan brister

Jag vet att det inte var särskilt smart att bli gravid som timarbetande heltidsstudent utan CSN lån. Jag vet, jag vet, jag vet…

Men nu blev det så, mest för jag tänkte att det skulle förbli så. Men så dök tanken upp att jag kunde ju ändå söka lite tillsvidare tjänster och se vad som händer.

Sen så visade det sig vara ett sommarjobb jag sökt, som gick över till provanställning.

Och som ni vet, för bra för att vara sant.

Så nu vet jag inte riktigt hur det blir med föräldraledigheten.

Pojkvännen har ju sitt på det torra, det bästa vore ju om han kunde ta över bebisen med födsel och amning så kan jag söka jobb så länge, men det går ju inte… (eller? … nä)

Jag googlar och räknar och dristade mig till och med att ringa försäkringskassan. Svaret jag fick där var att jag får lägsta ersättningen och sen frågade hon om jag hade jobbat någonstans tidigare. När jag försökte svara så pratade hon över mig och det lät som om hon läste innantill från en sida på försäkringskassan som jag redan läst. Jag kände mig varken visare eller särskilt vänligt bemött efter det samtalet (åtminstone brukar man bli det sista)

Så nu jagar jag arbetsgivarintyg från mina senaste tre anställningar. Man skulle kunna tro att det är lätt fixat. Men det krävs mejlande och ringande för att först få tag på rätt person att fråga, och det är inte gjort i en handvändning.

Det jag läser på forum säger lite olika saker. Antingen att jag med ett arbetsgivarintyg får SGI baserad på de senaste sex månaderna (6×2/12?) eller så baseras den på årsinkomsten. Det hela tycks bero på om man varit anställd de senaste 240 dagarna innan beräknat ankomst och om man uppfyller något slags minikrav på årsinkomst. Vad minikravet är varierar dock ganska mycket beroende på vem man frågar…

Det absolut bästa för mig är ju det första alternativet.

Någon som vet hur det går till?

Jag är skit, del två

God råd är dyra, sägs det. Det kanske har att göra med att de som tycker sig ge god råd också tycker sig vara bättre än alla andra.

De som ger bäst råd är de som inte försöker ge råd alls, utan som bara delar med sig av sig själva.

Från min egen åldersgrupp har jag aldrig mött något annat än förståelse för min arbetslöshet. Det spelar ingen roll om personen själv varit arbetslös eller alltid haft jobb. Är man runt trettio så vet man hur det är.

Men jag måste erkänna att jag hade själv svårt att förstå hur det var när jag var student (första omgången) och visade viss apati inför vänner som kämpade. Och det skäms jag för än idag.

Men de som inte förstår? Man behöver bara klättra tio år upp för ålderstigen för att möta total ignorans. Och där florerar de som älskar att få mig att känna mig som skit.

Bortskämd skit som ska ha ett chefsjobb på en gång.

Det är inte sant. Det jag kräver av en arbetsplats är i stort sett att få betalt. Ibland inte ens det, då jag inte har problem med att jobba gratis om det lönar sig på andra sätt (att jag får en tillsvidaretjänst, till exempel).

Det jag får känslan av att dessa välmenande ”vuxna” är ute efter är att jag ska inte tro att jag ska få jobba med det jag är utbildad till. De jobben ska vara reserverade för dom själva, som inte har utbildning men erfarenhet.

Så vem är det som kräver saker från sin arbetsplats egentligen?

Jag förstår inte varför jag ska skämmas över att jag vill ha ett jobb jag är utbildad för? Eller åtminstone i närheten.

Och igen så undanbedes snusförnuftiga råd om att jag kanske satsar för högt.